20230429 - 20230604
Ella Tillema

ELLA TILLEMA
IF YOU SEE ME, THEN CRY

Det här är inte en utställning, det är ett tillstånd.
Jag måste erkänna att jag, efter tretton år som yrkesverksam konstnär, hamnat i en kreativ svacka.
Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så.
Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen. Det var som att tvångsmässigt gå till motorvägen för att få se en trafikolycka, jag bara måste se torkans förödelse nere vid sjön. Jag ville vara och känna med de blottlagda, svarta stenarna.
Jag vet inte varför, men varje dag tog jag med mig en sten hem. De var så sköna att hålla i handen.
Samtidigt sinade floderna nere i Europa och hungerstenar med meddelanden från förr blev synliga när vattennivåerna sjönk. En sten som dök upp i floden Elbe bar inristningen "Wenn du mich siehst, dann weine" - If you see me, then cry. Hungerstenarna bar på minnen av svält och skulle fungera som varningar för framtida generationer.
En dag tog jag med mig en huggmejsel, och med den ristade jag in FÖRLÅT i ett stenblock som säkert inte sett dagens ljus på generationer.
Efter mina dagliga irrfärder nere vid sjön var det tänkt att jag skulle gå till min ateljé och göra konst. Men det blev inte bra. Alla målningar jag började på blev fula och banala. Jag hade varken lust, ork eller koncentration att fullfölja mina idéer. Jag kände att det var omöjligt att stå och måla medan världen utanför faller samman. Jag hade börjat tappa tron på konstens kraft.
Allt vi instinktivt kan om naturen omkullkastas nu. Naturen har blivit oberäknelig och vi har glömt att vi är sårbara inför den. Det demokratiska systemet avvecklar sig självt framför våra ögon och mänskligheten har slutat fantisera om en annorlunda tillvaro. Vi lever istället en självuppfyllande profetia om apokalypsen.
Och världens passivitet stör mig i mitt skapande. Att konsten och kulturen marginaliseras dag för dag gör det svårt att motivera det hårda arbete som konsten kräver, även om jag förstår att det är nu vi behöver konstens fantasi och enande kraft som mest.
Stenarna från stranden låg länge i min källare. De hade sprängt ytan underifrån, men på grund av kortsiktiga beslut och långvarig ignorans. När de nu ligger i mina händer har de potential att användas som motkraft till allt det som en gång gjort dem synliga. De behöver bara plockas upp av en hand. Och kanske kan ytan sprängas igen av krafter jag inte visste fanns.
Rom föll inte på en dag.

Ella Tillemas nya pamflett ”Till minne av konsten” kommer att finnas i utställningen.

 

20230429 - 20230604
Emma Tryti

Emma Tryti

Flocken

akvarell och skulptur.

De har följt med mig ett bra tag nu.
Återkommande motiv i olika tappningar, material och tekniker.
Den rödhåriga med fräknar.
Fräknarna.
I mitt ansikte har jag några få. De återkommer också. Varje vår när huden fortfarande är blek och genomskinlig ser man dem som tydligast. Ivrigt tittar de fram för att senare nästan inte märkas när resterande huds melaninhalt hinner ikapp.

Mossan och skogen.
De som byter skepnad.
Han som hade god hand med djur.
Hon som fastnade bland molnen.

På samma sätt som jag inte kan förklara hur Marjatta kunde bli befruktad av ett lingon eller hur Afrodite kunde födas ur skummet som bildades i havet runt Uranos avhuggna kuk så vet jag inte varför just de här blev min flock.

 

Upcoming exhibitions /  Current exhibition /  Past exhibitions